Reviews

”…kanske är det med Stefan Pöntinen som det
en gång var med självaste Beethoven;
han skriver inte för sin tid utan för framtiden…”
Göran Mattsson, Gotlands Allehanda, 3augusti 1989

”Sacromonte, ett pianostycke med hög densitet.
Det är musik med många virtuosa krumbukter,
små rytmiska sammanbrott,
men melodiken är kantig, hoppig och avig.” 
Nicholas Ringskog Ferrada-Noli, DN, 28 januari 2019

”Inledningen var utöver det vanliga med nutida musik av
Stefan Pöntinen – yngre bror till pianisten. Stycket ”Theodore”
var en lekfullt experimentell musikvärld.

Förstärkt med mycket slagverk, piano och harpa var
orkesterns klang mycket varierad. Ibland luftig
och skimrande, stundtals tung och tät.

Det fritonala tonspråket skapade en känsla av rörlighet
och expressivitet. Det var på något sätt måleriskt
med fantasifulla ljudbilder. Orkestern och Joachim Gustafsson
gjorde en övertygande tolkning. Det vore kul att höra mer musik
av denna tämligen okända kompositör.”
Lars H Jonsson, Corren, 27 september 2015
http://corren.se/kultur-noje/konsert/pianospel-med-pondus-och-frenesi-8656902.aspx

”En häftig kontrast till tonsättaren Stefan Pöntinens
helt nyskrivna ”Place Pigalle” för harpa, piano och stråkar
där harpan, ibland som en klanglig förlängning av pianot,
förser luften med dofter av tunga parfymer. Och som skänker
verkets flanerande karaktär både en svingande lätthet
och dröjande tyngd.”
Martin Nyström, Dagens Nyheter, 7 augusti 2015

”The generous evening in Elebash Recital Hall – with
too many composers to cover here – began with
the Cassatt Quartet in Stefan Pontinen’s new Third String Quartet,
an intriguingly constructed melange of clicks,
tremolos and grinding sul ponticello passages.”
Bruce Hodges, The Strad, September 2012

”Hans (Stefan Pöntinens) verk framstod som genuint originellt,
helgjutet och minimalistiskt förtätat.”
Åke Holmqvist, Norra Skåne, 2 oktober 2007

”Musiken är lätt att följa, upprepar några teman eller gester
och ställer dem i kontrast; musiken slutar knappt innan
den börjat men väcker intresse som både okonstlad
och mystisk miniatyr.”
Matti Edén, Sydsvenskan, 16 januari 2007

”Noget af det bedste er det diminutive orkester – fem strygere og tre blæsere – 
som klinger indtagende i det intime rum og spiller med liv og lyst,
også i Stefan Pöntinens stemningsfuldt improvisatoriske lydkulisser.”
Jan Jacoby, Politiken, 28 juli 2006

”However, Stefan’s own composition wich had the audience riveted
to the sounds he was creating out of his instrument. Called Amoeba Party
wich he wrote ’92, Stefan showed the audience his skills in stretching
the instrument to produce all sort of sounds.
They may have sounded weird but soon the audience settled in to enjoy his
creativity.”
Marianne de Nazareth, Deccan Herald, Metrolife, 17 October 2005

”Det detaljrika, drastiskt fragmentiserade och udda tonspråket i
Pöntinens akustiska musik ställer stora krav på känsla,
precision och exakthet i uttrycket. Krav som Ensemble Pöntinen
uppfyller med stor säkerhet. Med perfektionistisk hängivenhet
kanske man skulle kunna säga.”
Åke Holmqvist, Norra Skåne, 5 november 2001

Kräset klangsatta kompositioner

”För Pöntinens del har kompositionsstudierna i Paris
utvecklat honom till en modernist med klanglig finess
och minutiöst utarbetad struktur som specialiteter.

Kräset klangsättande

Sex kompositioner (kvartetter och soloverk) spelades,
och som gemensam nämnare hade de en behaglig
lågmäldhet. Man kan utan att tveka säga
att styckena var attraktiva, och troligen tyckte väl
de flesta också att de var lättlyssnade, men man
kan knappast hävda att Pöntinen ägnar sig åt förenkling
eller publikfriande kompromisser – det rörde sig hela
tiden om kräset och komplext ‘klangsättande’. Fjäderlätta
och oftast pilsnabba tonmönster drog förbi,
men lyssnandet gav ändå en känsla av vila.
Det går ju att komma i meditativ sinnesstämning samtidigt
som man noga ger akt på och njuter av florstunna
flyktigheter. Välbefinnandet ökade av att man hade
en trygg känsla för balans, kontinuitet och ekonomi
samt för hur mycket en idé tål att utnyttjas.
Mästerskap visar sig ofta i begränsningen, och min
personliga favorit var ett stycke där musikanterna,
försedda med samma diskreta lilla uppsättning av
slagverksinstrument, tog plats i rummets fyra hörn
och ‘chattade’ med varandra. Ömsom stillsamt,
ömsom animerat, hela tiden en aning ceremoniellt.”
Bengt Edlund, Arbetet, 23 september 2000

Viel Beifall für ”Bla, Bla” und ”Nöff”

”Eine Uraufführung schloss sich an: ‘Bla, Bla, Bla’ lautet der amüsante
Titel des kurzen Stücks aus der Feder des jungen Komponisten Stefan Pöntinen.
Ob der ungewohnt dissonanten Klänge stockte manch Hörer der Atem,
doch als Helene Lindquist das dazugehörende Lied über ein Schwein sang,
das dem ‘Bla, Bla’ der Menschen ein süffisantes ‘Nöff’ entgegensetzt,
wurde geschmunzelt und viel Beifall gespendet, für das Stück,
das durch Eigenwilligkeit bestach.”
Iris Zumbusch, Kölner Stadt-Anzeiger, 31 augusti 1999

Spjuveraktig nydadaism gäckar

”Namnet lyder: ‘Den stora världskonserten’.
Det liknar inte mycket jag sett förut. Här släpper
musikern Stefan Pöntinen, författaren Torbjörn Elensky
och danserskan Tanja Mangalanayagam loss fantasiförmågorna
i en triangel mellan ord, musik och rörelse
och gör en sorts nydadaistisk scenföreställning
som gäckar begreppen på ett ganska
spjuveraktigt sätt.”
Matti Edén, Sydsvenskan, 30 april 1999

”Men så började äntligen några små signaler komma.
Ljuden från metallstavarna i två wind-chimes
diskret blandade med de skiraste av pianoklanger
i broder Stefan Pöntinens ‘Möte vid tinningen’.
Otrolig musik som helt utan bryggor förde rakt in
i den avslutande timmen med Liszt.”
Håkan Dahl, Göteborgs-Posten, 14 mars 1998

”Istället spelades ett stycke kallat S:t Nicolai (1993) för
flöjt, violin och piano av brodern, den talangfulle och
infallsrike Stefan Pöntinen som redan
har en egen tonsättarprofil, med ett egenartat
och ändå klart begripligt tonspråk.”
Ulla-Britt Edberg, Svenska Dagbladet, 5 augusti 1993

”Att Pöntinen är en tonsättarbegåvning står klart.
Han undfår särpräglade idéer och håller fast dem tills
de bringats att avge sin karakteristiska essens.
Formerna är repetitivt exponerade snarare än
utvecklingspräglade – de förändringar under
musikens gång som förekommer i hans
stycken verkar inte emanera ur den musikaliska processen
utan inträffar som resultat av att tonsättaren
så bestämt. Detta sagt som beskrivning, inte som kritik,
ty vad man hörde var gott.”
Bengt Edlund, Arbetet, 28 april 1993

”Ett minimalistiskt stycke av en intensitet som fick
håret att resa sig på armarna på mig.”
(Om Stefan Pöntinens Pianotrio)
Börje Ekström, Norrbottens-kuriren, 2 juli 1992

Liksom klockor klingar tonerna från flygeln

Tystnad

”Osökt leder det mig in i nästa stycke av Stefan Pöntinen.
Vid flygeln Roland Pöntinen. Øyvor Volle på fiol
och Bjørg Vaernes på violoncell.
Stycket börjar med en ton. Flera toner svarar på flygeln.
Ett växelspel som pulserar fram och tillbaka mellan violin och piano.
Stegrar sig, sjunker. Ytterligt få toner används.
Efterklangen är viktig. Tonerna vilar i luften
efter anslaget på tangenten. Bärs av efterklangen.
Liksom klockor klingar tonerna från flygeln.
Plötsligt samlas alla instrument i ett crescendo.
En nästan disharmonisk konstellation.
Hela musiken bygger på att med traditionella
välkända toner bryta med mera disharmoniska toner.
Mellan detta är det pauser som förhöjer den förtätade musikens kvalitet.
Här återfinns kanske också nutidsmänniskans snabba växlingar
mellan lugn och hektiskt storstadsliv?
Ett möte mellan det invanda och det oväntade
är det som skapar denna musik.

Försvinner

Musiken försvinner in i tystnaden,
smyger sin väg. En sista raspning hörs.

Sedan tystnad.”
Jan Tarras-Wahlberg, Norra Västerbotten, 2 juli 1992

Fascinerande afton med Pöntinen

”Kvällens nyhet var uruppförandet av Stråkkvartett nr 2
skriven av Stefan Pöntinen. Ett intrikat stycke,
så svårhanterligt att brodern Roland fick ställa sig med taktpinne
framför musikerna – också det ett f.f.g.
Den unge Stefan Pöntinen är både egensinnig
och egenvillig och har redan, som framgått av
tidigare kompositioner, en klart personlig hållning.

Efter en snabbt fängslande spretighet i stråkarna
där varje musiker tycktes ha sin absolut egna färdriktning
utvecklades en sträv skönhet och ett slags samstämmighet
med ilande föränderligheter.
Mot slutet pressades alltmer uttunnade och sammanstrålande
ståltrådstoner in i ett läge där linjen var precis
men spröd som tråden från en spindelväv.
En fascinerande komposition.”
Ulla-Britt Edberg, Svenska Dagbladet, 28 oktober 1991

Två bröder i underjorden

”Stefan Pöntinen, till vardags violinist, avslutade allvarligt.
‘Människa’ hette ena satsen i hans Pärtpräglade pianotrio
och en människa kan ej, visade det sig, bestå av konsonanser allen.
Efter ett sällt begynnelsetillstånd i terser
etablerades den djävulska tritonus med eftertryck.
Anthony Burgess hade
gillat unge Pöntinens
utsaga, om han kunnat
förlika sig med den
postmodernistiska formen.”
Camilla Lundberg, Expressen, 1 november 1990

”Hans pianotrio rör sig i enklare strukturer
men detta kan vara nog så effektivt.
En formvilja skymtade fram, och mellan spröda funderingar
kunde envisa musikaliska sjok etsa sig fast
som en energisk borrande meditation.”
Marcus Boldemann, Dagens Nyheter, 1 november 1990

”Som kontrast till den äldre och
mer traditionella kammarmusiken fyllde dock
‘Människa’ och ‘September’ väl sin plats
i programmet och kanske är det med
Stefan Pöntinen som det en gång var med
självaste Beethoven; han skriver inte för sin tid
utan för framtiden…”
Göran Mattsson, Gotlands Allehanda, 3 augusti 1989

”Stefan är endast tjugotvå år men
har en mognad som är imponerande.”
Jan Berguist, Gotlands Tidning, 3 augusti 1989

Originellt och utan sidoblickar

”Många av styckena var slående genom sin atmosfär
och suggestion, och genom den kristalliniska skärpan i genomförandet.
Originell men ständigt och utan sidoblickar sig själv vad stilen beträffar
är Stefan Pöntinen, men innehållet i hans musik är skiftande:
allt från dånande, stor gestik till leklynne och meditation förekom.”
Bengt Edlund, Arbetet, 10 maj 1989